Tålamod... eller hur man räddar en potatisgratäng

Det var tänkt att bli mysigt.
Det var tänkt att lite levande ljus skulle fladdra lite stämningsfullt.
Det var tänkt att vi skulle äta en god middag.
Det var tänkt att vi skulle dricka ett glas gott vin till.
Det var tänkt att familjen skulle vara samlade och så nöjda och glada över det!
Men...

Det blev visserligen ett glas vin...men har inte hunnit dricka upp det ännu...

Maten blev en flopp! Mannen önskade baconinlindad kyckling. Den gick efter lite för länge i ugnen...dvs blev för torr :(
Potatisgratängen blev vattnig... Den räddades på gammalt hederligt kockkneps vis och serverades därför i gryta...

Till en början satt alla vid bordet. Sen började kivandet och gnabbandet... Katastrofen var ett faktum!
(Tänker på en kund som jag hade idag som tyckte jag hade ett otroligt tålamod med en stammis som hade liiite problem att betala... Ja du, tänkte jag...Man får träna på det här hemma! Bagateller som borttappade koder och pengar instoppade i svåröppnade fickor är bara bullshit, om man tänker efter lite!)
 Men givetvis blev jag ju glad åt komplimangen! Den sönderstressade människa som jag är!)
Tillbaka till kaoset... Kaoset blev till en teaterföreställning

Handlade om två ankor...

Det var lugnt en stund medan vi tittade på föreställningen. Sen skulle det ösas och headbangas lite till Sean Banan... Jippi! Under våldsamma protester gjordes det kväller, och nu sover småkillarna... ja den stora mannen med...Så här sitter jag i soffan. Vinet står kvar inne i köket...Orka gå och hämta det nu...typ...

En positiv sak är att vi har inte pratat ett endaste dugg om löpning, löparskor, kommande lopp, nästa träningsrunda, liniment eller annat som hör löpningen till.... Fick ju inte en syl i vädret liksom...

Så hur har ni det då?