När hjärtat nästan brister

Idag är det ett lite trasigt mammahjärta som med klump i halsen satte sig i bilen för att åka till skolan...
Hur ska man kunna fokusera och prestera med detta:

När morgon har varit som den varit...

Redan när tuppen gal började den lilla Bråk-Åke: "- Vill inte, vill inte, vill inte!!!" och den här mamman försökte peppa lite... "- Träffa kompisar, träffa favvofröken, leka, leka..."
"-NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ, VILL INTE!"
Så gesten... Ni vet som vuxna gör,lite uppgivet, gärna med kompletterande suck och med uppgiven ton... Slår ut med båda händerna, sjunker ihop i axelpartiet, suckar och utbrister "-Det är inte roligt där..."
Alltså han är för go, den lilla teaterapan!

Men vi klär på oss, äter frukost, borstar tänderna, ut i bilen...
Tittar på den store sonen... Har inte vågat fråga... Vill inte sätta igång några tankar... men de finns ju redan där... Ser på honom att han redan funderar och tänker...
Den här mamman är tvungen att fråga, ändå... "-Hur känner du dig?"
Så svaret jag får... "- Ska inte ta nån skit Mamma, jag ska säga att jag inte bryr mig!"
Älskade unge!! Helt rätt! Ta ingen skit! Du är den bästa i hela världen, låt ingen ta det ifrån dig!
Med tunga steg hoppar han ur bilen... "- Ha det bra nu, älskling!" "-ja ja...mamma...hejdå..."

I baksätet sitter den lille...tyst...
Mamman vågar inte säga något... vrider försiktigt på radion...
Framme vid förskolan börjar det igen... Tårar, skrik, rymningsförsök... Den lille Bråk-Åke ska bara inte vara där idag har han bestämt...
Hur gör man? Ska man bara skita i allt andra och ta med honom hem igen? Innan jul var det ju så roligt på förskolan att han inte ens ville gå hem... En fröken tar honom i famnen och lockar med böcker och lek. "Kom och var med du också!"
Dom motar ut mig...säger att det kommer gå bra, ring om en stund...
Tårarna bränner i ögonlocken på mig när jag sätter mig i bilen... Åh vad jobbigt det är!

Så nu sitter jag här i skolbänken och försöker ockupera mina tankar med bedömningsinstrument, journalföring, rapporter, redovisningsseminarium... Ringer tillbaka till förskolan och de säger att han har lugnat ner sig (så klart, dom gör ju det tack och lov) och att han  nu leker... Men vad hjälper det mig, nu? ;)

Tänk om man bara kunde bädda in dom små liven i bomull! Tänk om man hade de ekonomiska möjligheterna att kunna vara hemma och ta hand om dom utan att hela tiden tänka på jobb och plugg...

Jag vet att den lilles separationsångestfas kommer att gå över så småningom. Men just nu är det kämpigt. Det går inte att lämna honom någonstans. Om jag lämnar rummet så kommer han efter mig och ropar på mig... Känns bra inför jobb, kommande weekendresa, bröllop, skidlopp och annat...
Den store sonens bekymmer jobbar vi redan med och hoppas detta året blir bättre...med eller utan förändringar...

Nä nu ska jag sätta fart på den här dagen så jag blir kan och kan smita lite tidigare och hämta hem mina älskade barn!

Hur har ni det då?