Börjar bli orolig!

På riktigt alltså... det kryper i kroppen av otålighet och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Att pressa hårdare gör det ju bara värre...
Så här är det:
23 dagar kvar till start - LidingöTjejlopp...
Jag - med opererat knä för 4 veckor sedan har en startplats...

Än kan jag inte springa...ok idag gick det ca 200 meter, alltid en början..
Men jag tänkte ta mig runt "milenrundan" för att känna på sträckan lite. Tänkte köra en snabb powerwalk eftersom jag inte kan springa så värst bra än. (Jag menar, 10 km kam man ju faktiskt gå snabbt...)
Lite krångel i starten med barnvagnen (ingen hit alltså) sen rände vi iväg upp för backarna, joggade lite lätt ca 200 metern...sen var det kört... efter 2,77 km var både orken (jösses vad snabbt man tappar konditionen!!!) och knät på upphällning... Vattenpaus och...

Lille Bråk-Åke ville röra på sig med så det blev till att jobba för honom med. Som sagt dom ska drillas i tid ;) Kantareller fanns det med...
Sen vände vi hemmåt... Nu skulle jag minsann ge järnet!
Ploff...har ni gått med en höft som känns lös? Eller att det känns som om benet vrider sig inåt i varje steg? Eller att man har spänt fast något, riktigt hårt runt det ena knät som gör att det inte riktigt går att böja samtidigt som man har en extra tyngd  där? Nu har iallafall jag det!
Summan av detta pass blev: 5,2 km på 55 minuter
Känns som det finns en 5 km gräns för vad knät tål nu...
Så hur gör jag nu då? Hur ska jag kunna fixa detta på 22 dagar? Jag vill ju åtminstone kunna ta mig runt loppet... Jag menar har ju bokat hotell och allt...grr...
Ikväll har jag kört knäträningen mycket noggrant (men skippade rodden pga extra vikt i form av busig 18 månaders kille). Imorgon blir det vilodag - jobbdag...

och kantarellerna? Jo, dom blev till en paj med västerbottenost. Passade mycket bra till ett glas rött vin med!

God natt på er!