Helgen är över... Göteborgsvarvet är över...
Ett sista inlägg om den passerande helgen innan vi går vidare i livet.
Jag har ju ivrigt uppdaterat mig på de andra sociala medierna, så för att spä på mitt bekräftelsebehov så måste ju även bloggen uppdateras!
Så, lördag...
Vi drog till Göteborg. Hittade till Åby parkeringen och tog bussen in till Slottsskogsvallen.
Jag kände mig fortfarande lite hängig, men hade ingen feber, bara ont i halsen. Massor med fjärilar studsade omkring i magen, och jag ville bara åka hem!
Men man dras ju medi stämningen! Alla omkring en småspringer, frenetiskt sippar på vattenflaskor, tejpar knän, köar till bajamajorna... Snacket som hörs: "- förra året sprang jag på 2 noll fem, ska försöka slå det i år" "-det är mitt 11 varv", "- det här är mitt första varv", "- blir Stockholm Marathon nästa år"...osv...
Man blir peppad!!
Mamma, vår chaufför för dagen blev allt surare och surare...
Hon ångrade sig att inte hon också hade anmält sig... Istället var hon fast med Bråk-Åke ;)
Mannen och jag hämtade ut våra nummerlappar och sen besökte vi mässan.
Jag gick till Stadsmissionen och fick mina grejor där.
Picknick med pastasallad (fy vad jag hatar pasta!!!!) och ombyte på gräsmattan
Här är vi laddade, nervösa och pirriga i magen...
Jag sprang ju för Stadsmissionen! Snygg löpartröja fick jag, men den sitter ju inte så fint på Bechtrewryggen precis... Hållningen Jessica, hållningen! Ja ja...
Sen drog mannen iväg, och vi andra gick för att titta på pingvinerna. Därefter drog jag mig mot startfållan och startgrupp 12. Vinnaren av hela loppet gick i mål och jag ställde mig i den kilometerlånga kön till bajamajorna... Allvarligt...jag stod där superkissnödig och skenskitnödig i 30 minuter, innan jag var tvungen att lämna kön för att infinna mig i startledet. Jösses, hur skulle detta gå? Kissa på sig kanske man kan komma undan med, men att skita på sig?? Det gör man väl bara i ett maratonlopp, eller?
Fixade inte att vara med på gympauppvärmningen... tränade knipövningar för fullt... Så drog vi iväg under glada hejarop! Jag försökte koncentrera mig på att kolla omgivningen och titta på alla glada människor, samtidigt som jag spejade för fullt efter nån bajamaja... Lyckan, efter 1 km!! Då stod tre stycken blå fina bajamajor! Det var jag och fyra till som tvärstannade! Det var bara en som fungerade... Vi började prata med varandra, vi hade alla fina vita stadsmissionströjor! Ingen av oss hade hunnit med sista kissandet innan start. Skönt att det inte bara var jag!
Nöjd och glad, och lättad sprang jag iväg! Och kom fram till supporterklubben min! 2 km av loppet var avklarat här:
Så igenom en del av Göteborg som jag aldrig sett förut. Överallt satt folk ute, spelade musik och hejade. Verkligen en folkfest! Mitt första mål var första bron! Springa dit och gå uppför, det skulle vara en delbelöning. Kändes bra hela vägen! Gick uppför bron, kollade utsikten ut mot havet och tänkte där ute på en klippa ska jag fira midsommar! Så ner för bron och nu på Hisingen. Då fick jag håll?!?! Håll?? Varför? Försökte springa så avslappnad som möjligt och lyckades förtränga hållet. Havsvinden fläktade och allt flöt på! Drack vid varje vätskestation, och njöt av att jag kände mig så pigg!
Helt plötsligt såg jag en flagga med siffran 12... 12!! Hade jag verkligen avklarat 12 km nu! Otroligt!
Annars så orkar man ju knappt 5 eller 7 km... Hemma i skogen känns ju allt så jobbigt. Här reflekterade man inte ens över hur långt man hade passerat... för man visste ju att jag måste bara runda Poseidon, sen är det inte långt kvar...
Fötterna började koka och sms började komma från en annan fantastisk supporter! Jag blev så glad över omtanken och alla peppande sms! Tack superfina du! J-A!!!
Så uppför den sista bron
14 km... varma fötter, låren började hårdna och krampen i magen spred sig... Nedanför bron såg jag Nordstan skymta... Fy fan, nu väntade hela Avenyn...
Hittills i loppet hade jag och en "Svenne Rubin-lookalike" sprungit omlott med varandra. Jag blev överraskad och glad när han vid vätskekontrollen klappade mig på axeln och sa :- Du, Nu springer vi och tar den där guldmedaljen!" Självklart, så drog vi iväg. Han försvann i folkmängden och jag stannade...
Hela magpartiet och nedre delen av ryggen krampade så hårt, och benen hårdnade mer och mer. Försökte springa men snubblade bara fram över spårvagnsspåren. Faaaan!
Så jag började gå! Det enda jag fokuserade på var att gå, inte stanna, bara gå och håll tempo...
Blev grinig och irriterade på alla som skrek åt mig: "- Kom igen nu, kämpa!!! Det är inte långt kvar!!"
Vad tror dom att jag gjorde??? Var ute och spatserade, eller? Jag kämpade ju som faaan över att inte stanna!! Knäna svällde upp och jag längtade bara hem!
Så skymtades Slottsskogen och jag tänkte att nu ska jag minsann springa in i mål. Kroppen kunde springa. Det kändes enklare att springa än att halta gåendes fram, men hjärnan sa bara stopp! Otroligt hur kroppen fungerar!! Jag ville så gärna, men kroppen sa bara nej...
Det var nu man så andra löpare dingla ner till marken, sjukvårdare som kom springande... Läskigt! Jag beslöt mig för att fortsätta att gå... Inte stanna, håll tempot och gå!
Så äntligen, sista backen upp till målet! Kände tårarna brände bakom ögonlocken...
Vid infarten till målet möttes vi av ambulans. Vi blev alla motade åt sidan för att släppa förbi den. Tankarna for i huvudet om vad som hänt den stackaren som låg där inne... (han dog ju, fick vi höra sen...så oerhört tragiskt och ledsamt. Tror vi alla blev helt knäckta av detta fruktansvärda! Stackars familj som satt där och väntade...fy...)
Men vidare... In på målrakan, då hör jag mannen ropa på mig! Jag vänder på huvudet och ser honom där! Känslan i kroppen av att se honom då! Helt obeskrivlig! Med mina sista krafter rusade jag in i mål!
Blev sprutad med vatten i ansiktet av sjukvårdspersonal, vilket gjorde mig jättesur! Fortsatte med strömmen mot utgång och medaljutdelningen, helt vimsig i huvudet!
Man ska inte bara stanna upp, utan fortsätta att rör på sig hade man sagt mig, så jag fortsatte... Benen värkte... knäna kändes som uppblåsta ballonger... Fick medaljen! Halleluja! Sen kexchoklad och en banan. Gjorde misstaget att glupskt sluka dessa...vilket gjorde mig illamående... Skulle jag spy där mitt i folkmassorna. Men det gjorde jag inte, som tur var! Däremot kände jag mig svimfärdig! Tanken på att ta mig över bron, ut i "friheten", i trängseln gav mig panik och jag fick lägga mig på sidan för att samla krafter att ta mig igenom folkmassorna. Det tog en stund men tills slut såg jag supporterklubben min på mötesplatsen! Mannen strålade av lycka och han såg så pigg ut! Jag blev såg glad över att se det! (förra året var det han som inte mådde nått vidare...) och så tryggheten att ha mamma där! Hon är ju van att hantera en svimfärdig Ikka...hon har ju gjort det genom åren...
Jag poserade framför kameran och försökte få fram ett leende...
Lite bleka läppar och darriga ben, och övertygad om att detta var det värsta jag någonsin gjort! Aldrig mer!!
Sen började den värsta biten... att ta sig till bussen som skulle ta oss ut till Åby igen... Jag nästan kröp dit med mamma stöttandes på ena sidan och en coca cola i andra handen... Nu var mamma glad att hon inte hade sprungit!
Bilfärden hem var en pina... Cirkulationen i benen började släppa och det var som bubblor for omkring. Inte kunde jag röra på mig heller... Vi drog in på ett hamburgerhak för att få något i magen... Det var fler som haltade omkring där inne, blek om nosen och utan någon vidare aptit.
I bilen låg flaskan med bubblet... Där fick den ligga!
I säng och sen var det söndag...
Knappt jag tog sig ur sängen... Stela ben och onda fötter. Mannen meddelade glatt att han nu hade anmält sig till nästa år, under tiden som han plåstrade om några blåsor.ö
Jag stod fast vid mitt "Aldrig mer"!!
På eftermiddagen hade krampen i magen övergått till träningsvärk och jag började känna mig hungrig igen!
Mannen vilade lite i massagesstolen
och jag fick mitt efterlängtade bubbel!
Fy tusan så stolta vi var! Och jag är stolt över mig själv! Jag gjorde det!! Ta mig tusan!!
Och nu när jag sitter här, denna måndag med mitt förmiddagskaffe och ska skriva lite på den individuella examinationen om arbetsterapi och handledning, så känner jag mig lite sugen på att springa igen...och kanske jag skulle ta och anmäla mig till nästa års Göteborgsvarv jag också...
Jag är ju ta mig tusan inte riktigt klok!
Men medaljen klär mig! ;)
Det var allt om Göteborgsvarvet det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar! Jag återkommer snart med svar! :)