Insåg precis att hela poängen med förra inlägget inte kom med...
Det var ju liksom så här...
Regnig lördag, pysslig i köket, bjuda mannen på sina favoriter...
Men så är jag ju gifte med han...den där romantiska, närvarande mannen...nej just det.
Så här var det:
Maten började bli klar, all återstående mice en place var redo - Mannen är uppe på taket, i regnet (fråga mig inte varför...) Barnens mat serverades - de var vrålhungriga. Jag ropade till mannen att det var färdigt, han svarade att han skulle komma om 5 minuter...
Efter 20 minuter startas fyrhjulingen och ut från gården fräser mannen... Ser honom försvinna bakom träden... Den fina biffen...börjar bli lite väl bra stekt... Barnen ätit klart. Visserligen skönt men gissa vad den lille då vill göra!! Jo sitta i mammas knä, annars kommer vrålet. Avgrundsvrålet från helvetet. Att en så liten kan bli så arg om han inte har 100 % tillgång till sin mamma. Gulligt i vissa lägen, men inte just i detta läge...
Men, efter 45 minuter kommer mannen tillbaka... Nu är biffen kokt!
Han sätter sig, kastar i sig förrätten. Utbrister: "- Ah, det är ju hockey på TV´n!"
Jaha...
Varmrätter åker fram...TV´n är på...
Efterrätten intogs stående.
Resten av kvällen satt jag med småkillarna i soffan, medan mannen satt i köket...och tittade på hockey och nyheter...
Japp, där kom poängen... Min man! Tur att han är fantastiskt i andra sammanhang...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar! Jag återkommer snart med svar! :)