Morgoncheck

Klockan 6,37

Hm...men ok-godkändå

Dagens misstag, eller soffprojektet del 1

OSkicka ALDRIG med ett HELT äpple till ditt barns fruktstund på skolan... Speciellt inte om barnet har tre- 3!! lösa tänder... Man blir inte populär då kan jag lova!

Detta är vår soffa! En sanitär olägenhet, kan tyckas. Men framförallt magsårsframkallande och grunden till mycket tjat och bråk här hemma. 

Idag så rann bägaren över och projekt: sanering av soffa inleddes. 

Jag antar att ni bara dööör av nyfikenhet så här har nu hur det såg ut när kuddar och dynor for ut på vädring:

Allvarligt...hur ser era soffor ut?? Blir tokig på detta!! Legobitar, legobitar, bilar, legobitar, popcorn och annat skräp. Fattar inte varför man väljer att stoppa ner grejorna i soffan! 

Det tog sin lilla tid men nu är soffan sanerad igen!

En stor tegelsten är borta och jag känner mig mycket lättare. Frågan är bara... Hur länge kommer TV-rummet att se ut såhär:

Tror vi en timme, ett dygn, en vecka???

Fortsättning följer!

Ny ska denna supertrötta Ikkan gå och lägga sig! Lååång arbetsdag imorgon...och tror ni inte att jag börjar få ont i halsen igen... Jag ger upp snart!

Go natt på er!

I ärlighetens namn!

Det ser så lätt ut!
Det låter så härligt fritt!
Frihet...och lycka!
Vinden blåser genom håret, fåglarnas kvitter hörs, liksom de egna andetagen i takt med varje steg...
Run, Forrest, Run!
Liksom en löpeld (ha ha ha) sprider löptrenden sig, och fler och fler drar på sig gympadojor, och bara springer ut!
Det är så min bild ser ut och så ser jag ut!
Jag flyger fram på lätta ben! Det är snabba steg och jag känner mig stark och oövervinnerlig! Och jag är snygg!

Verkligheten är en annan...
Pirrigt skuttar man i väg i sina färgglada tajta kläder, som framhäver de små ynkliga muskler man har. Men benen blir så snygga i tajtsen! I allafall om man tittar uppifrån...

Efter 500 meter kommer första backen här i min terräng... Då tröttnar jag! Tänker att jag kanske ska vända hemåt och göra lite kissande hunden eller nått i stället, så rumpa blir fast och fin..
Men se, jag ger mig inte...
Efter 2 km så springer jag som bäst. Det är då målbilden kommer fram! Jag liksom bara flyyyyyyger fram!
3:e km börjar med lite hostande... Fattar inte varför jag ska behöva hosta som en galning efter just 3 km!!?
Hostan fortsätter till appen är avstängd. Då försvinner den i ett enda litet nafs.
Vid 4 km börjar mitt opererade knä värka... Jag provar lite olika löpstilar - trippa på tå, framåtlutad, bakåtlutad, med svängande höfter..ja you name it...
Lika bra springa hem!
Det är då älgen brukar dyka upp!! En stor, livs levande älg!
Andra har appar där zombies jagar dom för att förbättra sina resultat...jag har en älg! Som springer över vägen och sen följer mig skräckslaget parallellt, inne i skogen...
Ökar farten! Börjar tänka på alla vildsvin som finns i skogen...utländska bärplockare...mördare...våldtäktsmän...alien...
Som en galning rusar jag hem!!
Hjärtat håller på att hoppa ur brösten, i ansiktet bränner svetten och benen bara skakar... Sjunker ihop i en blöt hög på golvet. Den käcka mannen hojtar hurtigt (han är en sån som bara flyger fram. En seg rackare som bara springer och springer...inte fattar han nått heller för den delen...) att nu måste jag ju ha fått en kanontid... Armarna skakar när jag fipplandes tar fram mobilen ur den där förbannade armhållaren som hela tiden åker på sned, skaver och går upp... Kollar av tiden... "Genomsnitt tid per km: 7:39" Sträcka: 4,87 km" grrr... Kanontid idag då...pytt
Överväger om jag ska springa ut igen, bli så där arg och seg och bara nöta nöta...
Men bara tänka tanken gör mig trött

Nu har jag sprungit i snart 1,7 år... Men blir det aldrig bättre?? Lättare?? Snyggare?? Snabbare??
Näää jag är inte gjord för att springa!
Måste hitta något annat att sysselsätta mig med...frågan är bara vad...

Tillråga på allt så tycker jag ju att det är så rooooligt att springa lopp också... Så till helgen ska jag försöka ta mig igenom ett...Tjejmilen! Men snälla nån...stoppa mig nästa gång!

Nu ska man ju ha kompressionsstrumpor med... Jag fick sån blodstockning i benen så jag knappt kunde ta mig hem... Ringde mannen och spelande "stackars lilla mig"-kortet, snörvlandes. Han kom och hämtade mig med fyrhjulingen.
Min hjälte!

Kolla så glad han är, min man! Han flyger fram och njuter av det med.

Inga sexiga löpartajts här inte...Back on track för inflammationer i benen... Ja, jag är ju ett "kravvel"!

Hur har du det då? Springer du på lätta fötter, eller är du elefant som mig?
Eller har du vett och sans och pysslar med annat istället?