Skolångest

... men inte min sons, utan min skolångest för hans skull... jösses

På väg till skolan, och ARG för att mamma tjatar!!! Ville ju "bara" bygga klart legofängelset!
Mamma fattar ingenting!!!!!

Ja, Hur kunde det bli så här då?? Att man blev en riktig tjatis???
Men jag tror minsann att jag har fått en Alfred med "Alfonssyndromet" - "ska bara..."
Stressad och nervös... och så denna ångest! Min stora lille kille har börjat i skolan... Stackars liten! Upp tidigt varje dag (hm, gäller ju även för mig nu...fy...) och alla dessa år framför sig, och alla dessa nya krav och måsten. Idag ska de ha idrott. Alfred vet ju inte ens vad de är. De ska åka bussen in till stora gympasalen i Sk-ryd och ha med sig sin gympapåse... Det var en sån pirrig kille som packade sin väska igår kväll innan han gick och la sig. Han släpade med sig sin packning idag... lilla gubben...och såg så liten ut i det stora kapprummet i skolan. "-Hejdå Mamma, vi ses sen!" så han och skickade i väg mig...
Så där satt jag i bilen, med klump i magen, redo att åka hem med lillebror (som hade bajsat), och tittade efter honom när han sprang ut på skolgården... Hoppas han får en bra dag nu.
Här sitter jag nu och försöker bedöva min "ångest" med kaffe och sen ska vi ta tag i den här dagen, lillebror och jag!

Nej men...

Ville bara säga att solen verkar titta fram idag! Men molnen på himlen kan ju ställa till problem...
Men vi börjar dagen positivt;
Solen skiner!!!

Regn... regn....regn...

Det blev som jag tänkte... lite sömn, men inte pga velande tankar, utan av detta hällregnande!
Jösses vad det regnar!!
Vi har ju ett sånt där takfönster uppe på vårat sovloft och flera gånger trodde jag att det skulle gå sönder av det hårda smattrande av detta skyfall.
Jösses vad det regnar!
Sommaren som knappt hann börja, är nu redan förbi! Måste vara skönt för alla som nu börjar jobba igen, att slippa ha "ångesten" över att gå till jobbet och missa sommaren och solen... Mannen fick en dag på stranden med sol och bad, resten av hans semester i Sverige var bara regn och dåligt väder och kyla... hela juli. Tur att London bjöd på varmare grader och strålande sol, och en härlig vistelse där...
Morgon började som vanligt i "kaosets" tecken...
Morgonmys på soffan med småkillarna mina. Skratt och kärlek och lycka över att få vara här och nu och uppleva dessa härliga barn! Min hand rör sig plötsligt, helt utan förvarning mot midjan...hm... det är något som inte stämmer... Jag har en färsting!!!!!! Hur har den hamnat där? Sätta sig på midjan! Nyper bort den med fingrarna, men det lilla aset lever fortfarande... Säger åt den store sonen att vakta lillebror när jag lite i panik rusar in i badrummet för att döda! Storebror tröstar mamma och säger att: "- Nu Mamma när du är så duktig och tar bort fästingen, så får du köpa något från datorn!" Älsklingen!! Det fick ju han göra, en gång när han hade fått en fästing ;)
*Dunk*... *vrål*... lillebror ramlar ner från soffan, skriker, storebror i tårar, skriker... Tur att den tjocka fluffiga mattan ligger där på golvet nedanför... Mest chockade småkillar, ingen större skada verkar vara skedd!
Den lillekillen är nu nöjd efter ett stort lassa med gröt, storebror leker med lego i sitt rum... och här sitter jag nu, drickande kaffe och hoppas att jag inte får Borelia igen, för det var verkligen inget att leka med!
Och utanför...
Jösses vad det regnar!!!

Uppe hela natten

fast vid datorn
och med beslutsångest
borde gå och lägga mig
kommer vara så trött i morgon
orkar inte vela...
är väl bara att bestämma sig, eller??
Handlar ju knappast om liv eller död...