Får så ont i magen.... det hugger i magen och hjärtat håller nästa på att brista.. Får riktiga flashbacks från när jag var mindre och känslan av att vara utanför och inte få vara med, att jag inte duger och att ingen vill var amed mig... väcks återigen. Fyyy, nog för att jag kan ta att det fortfarande hände rmig rätt ofta att jag känner så, men inte när det gäller Alfred!!! Blir så ledsen när jag ser att han känner så...
Hela den här veckan har det varit så här på dagis! Ingen av fröknarna har tagit emot honom som de brukar, utan de har varit upptagna med annat och kanppt sagt godmorgon åt oss. Alfred har liksom bara stått där och inte vetat vart han ska ta vägen... och så har han då vägrat att släppa mig. - Mamma, gå inte....! Det svider i hjärtat!
Men som tur var var fröken E där idag! Vi gick in på dagis Alfred och jag, de två andra fröknarna var upptagna med telefonen och med några papper så de svarade knappt när vi kom...*vansinnig* Alfred kramades och pussades och vägrade att släppa mig. Fick slita mig loss och gick mot grinden. Då kommer han efter med tårar i ögonen... gå inte mamma... vad gör man?? Då kom Erik och hans mamma så jag stannad eoch pratad emed hene i kapprummet med Alfred nu i famnen. Ingen kom efter Alfred och undrade var han var!!! Jag tänkte att nu kan Erik och Alfred gå in tillsammans så kan de leka. Men då kom fröken E som en räddande ängel, från ingenstans, och undrade var Alfred var och om han inte ville följa med henne osv... Alfred sken upp och följde med utanvidare! Det var någon som intresserade sig för honom!
Men ska det vara så här??
Jag tycker att det är jätteviktigt att man möter barnet och tar emot med intresse när barnet kommer på morgonen, så att barnet känner sig välkommen!! Sen hittar dom ju sina kompisar och börjar att leka och så är det ju ingen fara! Men man ska inte behöva känna sig utanför på det där sättet!! Så är det bara!!
Usch. var tvungen att avreagera mig lite, nu åker jag till Jönköping och plugget!
Ha en bra dag!
